Oro

Sitter här med min oro och känsla av hjälplöshet, det är jobbigt att inte kunna påverka ibland. Sonen har problem, men befinner sig långt bort på andra sidan Atlanten och jag har små utsikter att hjälpa honom. Det är ju så man fungerar som förälder, även om barnen blivit vuxna och har ett eget liv så vill man hjälpa dem när de ber om det. Han har tre barn och en hustru att försörja men får inte ekonomin att fungera trots två jobb. Han sliter tolv - fjorton timmar per dygn, ryggen tar stryk, fötterna värker och han får ta värktabletter för att kunna jobba...och inte råd med sjukförsäkring, så ingenting FÅR hända! Men nu verkar det som om han kommer att förlora båda jobben...suck!! Som mamma har jag svårt att slappna av och njuta av min semester just nu, tankarna och oron gnager. Jag försöker tänka att det kommer bättre tider snart..men det är bråttom. Det är lätt att tappa sugen när tillvaron rasar, men han är bra på så mycket så jag hoppas han får nytt jobb med bättre lön kanske?

Grillkväll hos vänner..

Vi ska på grillkväll hos en vän på lördag kväll, maken och jag, det ska bli jätteroligt. Som alltid sitter jag här ett par dagar innan och förbereder mig, det är mycket som ska stämma. Just den här vännen har vi aldrig ätit hos tidigare och därför måste jag förhöra mig om vad hon tänker bjuda på eftersom jag är glutenintolerant. Är man inte själv matöverkänslig så kan det så lätt bli fel. Nej, jag dör inte av det, men tarmluddet skadas och jag får vansinnigt ont i magen samt får springa till toaletten om och om igen. Dessutom håller det i sig i ett par dagar. Men om vi för en öppen dialog så kommer även jag att ha en trevlig kväll, och det ser jag fram emot. Jag brukar försöka underlätta själv genom att ta med en hembakad kaka eller liknande, det brukar uppskattas av värden.

Tålamod

Inte lätt att få det som man vill...tydligen tillstöter problem även vid så " enkla " saker som att skriva i min blogg. Jag hade ambitionen att skriva lite varje dag, men som alltid är det inte lika lätt att genomföra som jag trodde. Jag glömmer lösenordet, trots att jag givetvis har skrivit upp det....men var lade jag lappen??? Ju mer jag letar ju mer uppstressad och irriterad blir jag. Jag vet ju att jag inte har tålamod när saker går mig emot, men borde väl kunna koncentrera mig bättre..men det tar tid att inse och acceptera att jag fungerar annorlunda nu. Jag som tidigare stormtrivdes när jag stötte på problem, jag kunde sitta i timmar och analysera och oftast lösa problemet till slut. Nu tar det inte många minuter innan jag ger upp, ilsken och irriterad. Ibland funderar jag över om denna nya stresskänslighet kommer att lätta framöver, eller om jag ska brusa upp så himla lätt resten av livet!! Jobbigt för mig, men ännu jobbigare för min omgivning förmodligen.

Googles verktyg för webbansvariga - Bekräfta en webbplats

Googles verktyg för webbansvariga - Bekräfta en webbplats: "google28c24a75b307377e.html"

Min hjärna går på kryckor - ett osynligt handikapp

Jag är visserligen hjärnskadad, men förhoppningsvis inte helt dum....:) Ett liv med förvärvad hjärnskada efter en stroke är ett väldigt annorlunda liv, åtminstone om man som jag varit frisk ett långt liv innan skadan. Ingen som inte själv upplevt det kan sätta sig in i hur det är att leva med stora begränsningar, därför skriver jag den här bloggen. Jag vill bjuda på en inblick i min vardag, och kanske finns det någon därute som kan dra nytta av det jag skriver? Hoppas det. När jag drabbades för fyra år sedan hade jag önskat att få veta att det fanns andra som förstod, inte bara vårdpersonal eller anhöriga som förtvivlat försökte förstå min situation. Det har tagit flera år av depression, ilska, dödsångest och vanmakt för att lära mig kunna hantera mitt nya liv. Vid många tillfällen satt jag där med mina frågor men ingen som kunde svara. Man går igenom olika faser under återhämtningen och idag kan jag tänka att många mörka stunder kunnat undvikas om jag kunnat få respons av någon som visste hur det kändes. Så mycket onödig smärta...som man inte ens vågar visa för sin närmsta omgivning! För visst ÄR jag tacksam att jag lever, och tacksam att jag inte har några direkta fysiska men, och tacksam för ...en massa annat. Då är det väl nästan skamligt att känna sig så orättvist behandlad av livet? Någonstans läste jag att ett liv som räddas måste också levas, det säger allt tycker jag. De flesta av mina bekanta påpekar att jag ser likadan ut som innan, och det kanske stämmer. Men det är inte så, jag kan aldrig bli densamma igen, inte mentalt. I boken " Det gick en propp" av Anita Jekander läste jag att många äktenskap spricker inom två - tre år efter en inträffad hjärnskada, mycket beroende på att den skadade ändrat personlighet efteråt.